Internets baksida för esperantorörelsen

Min förra artikel om internets inverkan på esperanto blev under några dagar lite av en snackis, omnämnd till och med av Youtube-superstjärnan Evildea (alltså, av Esperantomått mätt superstjärna). Detta förvånade mig lite, eftersom ämnet inte är särskilt originellt, och inte heller min slutsats. Men häromdagen började jag fundera lite på om internets uppslukande av esperantisterna inte också har en baksida.

Det är svårt att inse vidden av en teknologisk revolution när man lever mitt i en. Få insåg nog hur dramatiskt världen skulle förändras som ett resultat av eldens upptäckt, eller hjulets uppfinnande. Och trots att vi idag vet att den industriella revolutionen var den mest dramatiska och viktigaste händelsen i mänsklighetens historia så var det nog få i dess barndom som såg det på det sättet. Människan är duktig på att göra berättelser av historia, men bara i efterhand, när alla konsekvenser är genom­­analyserade, välförstådda och välkända.

Få inser nog vidden av den teknologiska revolution vi genom­lever just nu: den informations­teknologiska. Den är en del av en utveckling som tog fart i mitten på 70-talet; ekonomin övergick från den industriella modellen av allt effektivare utvinning av resurser, till att skapa nya teknologier genom att kombinera redan kända teknologier. Gigantiska fabriker gav vika åt laboratorier och ingenjörskonst, som kunde skapa nya varor och tjänster, samt ytterligare effektivisera; inte genom att skala upp utan genom att använda teknologi på nya sätt. Detta gav oss datorerna, robotfabrikerna och omedelbar informations­utbyte.

Jag skulle vilja påstå att vi lever i informationserans motsvarighet av robotiseringens 80-tal. Det var en tid av stor social och ekonomisk förändring som ett resultat av den nya teknologins intåg. Prylar, som fram tills nu hade varit ganska onödiga och dyra, blev plötsligt hett eftertraktade i rika länder där folk ville ta chansen att få leka av sig. Relativt billiga parabol­antenner, bakmaskiner, hemdatorer, stereoanläggningar och så mycket annat var plötsligt inom räckhåll för mångas plånböcker. Denna nya era av shopping för att få leka av sig påverkade hela västkulturen till den grad att ett kulturellt system­skifte skedde, från social­demokratiska eller social­liberala samhällen, till nyliberala. Så dramatiskt påverkade teknologi­skiftet världen.

Idag är det ingen som reagerar på robot­fabriker och datorer som gör dussintals folks arbeten. Vi har vant oss och accepterat det som något i grunden gott, även om det också resulterat i att en massa jobb, som det fanns gott om under den sena industrialiseringen, nu har försvunnit och ersatts av nya jobb med mycket högre kunskapskrav, eller med servicejobb med lägre krav och lägre lön. Man förstår nog att dra i en spak åtta timmar om dagen inte är bra för kroppen eller själen, men man är beredd att glömma det faktum ifall man har svårt att hitta ett jobb.

För dem som föddes på 60-talet måste denna utveckling kännas som de genomlevt den franska revolutionen; som en gigantisk omstörtning av det gamla, för att smärtsamt övergå till något nytt och hanterbart.

Men denna franska revolution är bara ett mindre bråk i jämförelse med de dramatiska skillnader vi upplever just nu. Jag är gammal nog för att ha varit med från början när internet blev var mans egendom. Jag har inte bara sett hur den dramatiskt omformat alla våra samhällen, utan jag är ung nog för att ha varit en aktiv deltagare under hela tiden.

Än så länge har vi bara skrapat på ytan över internets potential. Orsaken är förstås att det gamla samhällets bristande fantasi sätter gränserna. Men det är en övergångsfas, och när nya generationer kommer så ser de vad internet kan och bör vara med helt nya, öppna ögon. Det gamla samhällets önskan att reglera och styra internets utveckling leder till ett sicksackande av framsteg och motgång, men det är historiskt sett precis så samhällen reagerar, och ingen strid de slutligen kan vinna. Inte förr, och verkligen inte nu.

De kan ha lagar och övervakning på plats, men folks förmåga att ta sig runt dessa är häpnadsväckande, på gott och ont.

Det internet har gjort är att det har demokratiserat hela vårt sociala liv. För inte så länge sedan krävde varje form av samhälls­deltagande stora resurser. Dessa kunde man bara få om man hade en stor plånbok, vänner med stora plånböcker eller om man gick samman och tillsammans skapade stora plånböcker. Visst kan man ställa sig på torget och börja predika, men då begränsas ens förmåga att nå ut med sitt budskap avsevärt. Vad man behöver är uppmärk­samhet. Uppmärk­samhet föder uppmärk­samhet, vilket leder till inflytande. Därför lade man förr, och lägger fortfarande, stora summor på att ge ut tidningar, böcker, tv-program, reklam och en massa annat för att försäkra sig om att så många som möjligt får ta del av det man vill säga. Detta är ju jättebra för dem som har pengar, vare sig det är Bill Gates eller en fackförening med hundra­tusentals medlemmar. Men det betyder ju också att de i periferin inte får vara med alls. Skrika sig hesa på torget får de, eller stå där i regnet och sälja en skral tidning ingen vill läsa, men vara med i samtalet får de inte. Under lång tid var det offentliga samtalet en lekplats för dem som lyckats skaffa sig inflytande över det, och de hade aldrig för avsikt att lämna plats åt andra.

Så kom internet och förstörde allt det roliga för dem. Samtalet flyttade in dit istället, och allteftersom kostnaderna sjönk så uppstod nya arenor för dem med något att säga. Och med det också en publik. Det var inte längre pengar som avgjorde, utan ens talang. Talang att säga vad man vill på ett sätt som gör att folk lyssnar. På gott och ont.

Inte bara budskap, utan även kunskap, konst och underhållning har demokratiserats på samma sätt. Där har också fler och allt billigare verktyg lett till att man inte bara kan ta del av allt detta billigt eller gratis, utan man kan själv bidra billigt eller gratis. Att göra musik, film eller målningar kostar idag väldigt lite. Den nya generationens mega­stjärnor börjar sina karriärer på internet, bortom plånböckernas kontroll, och växer sig därifrån in i medvetandet hos vanligt folk.

Detta är förstås helt fantastiskt, och något vi borde vara mer medvetna om och hylla. Vi som lever här och nu kanske inte får uppleva dess höjdpunkt men däremot alla nackdelar, men det kommer att vara en fantastisk resurs för våra efterkommande.

Så vad är alla nackdelar?

För esperantorörelsen är det främst två: en ovilja att betala och brist på fokus.

Eftersom internet gjort så mycket så lättillgängligt så leder det till att folk blir mindre villiga att betala för saker och ting. Om du har internetvana så har du säkert gjort dig skyldig till att använda någon ljusskygg internettjänst för att ladda ner en låt utan att betala, trots att det finns en knapp för att enkelt och ganska billigt betala helt lagligt. Du gör det säkert inte för att du inte har råd att betala. Jag gissar på att det beror på att du är så van vid det här laget att ta det du vill ha gratis att du inte ens tänker på det längre. Du skulle säkert inte snatta i någon butik bara för att ägaren inte tittar åt ditt håll, för det vore ju fel. Men det här handlar inte om rätt eller fel. Du bara gör detta av ren vana. Du vill ha men du vill inte betala, inte om du slipper. Internet har gjort dig snål.

Det betyder att folk i allt mindre grad vill finansiellt stödja rörelser och kampanjer, även om de håller med och vill ha tillgång till dess tjänster. Folk går därför inte med i föreningar och (stöd)köper inte varor och tjänster. På sin höjd sprider man ordet vidare, till andra, och hoppas de ska betala istället.

Detta resulterar i den lite smått motsägelse­fulla trenden att esperanto­föreningarna krymper samtidigt som antalet talare och konstnärligt utlopp ökar (om än långsamt). Att det är likadant för alla andra är en klen tröst, då esperanto­rörelsen är så liten och kan inte krympa mycket mer utan att lösas upp.

Det andra problemet är att rörelsen tappar förmågan att fokusera på gemen­samma mål. Förr i tiden, när stora föreningar som UEA kunde leda och formulera mål så kunde man förmå folk att dra åt samma håll. Alla höll naturligtvis inte med om allt, men folk kunde acceptera att de inte fick sin vilja igenom och valde då att åtminstone inte ställa sig i vägen för resten. För alternativet var att man hoppade av och gick med i någon liten grupp med mycket lite resurser och därmed tappa möjligheten att påverka i framtiden. Alltså; att bli ensam och ohörd (vissa trivs dock utmärkt i det tillståndet). Gick man med i en förening för att påverka gick man med den som hade pengar, för bara där kunde idéer omvandlas till handling. Så att växa sig stora var viktigt, och även de i minoritet visste om det.

Idag när alltmer sker på internet behöver man inte hålla sams på samma sätt. Det finns areor för alla inriktningar, och ens förmåga att synas blir mer och mer beroende på ens talang att synas. Tycker du inte om en grupp kan du gå med i en annan, eller starta en egen.

Det är lätt att sammanföra lika­tänkande online, vilket inte sällan skapar en illusion om sin betydelse. Få inbillar sig förstås att en handfull räcker för att starta en revolution, men man kan få fel intryck om ens förmåga att göra något alls. Inte sällan ser man hur folk eldar upp sig över någon fråga och börjar organisera sig för att göra något åt det. Inköp planeras, namnlistor föreslås och mötesplats för aktion utropas. Bara för att hälften ska hoppa av på grund av föräldrasamtal och de som dyker upp räcker nätt och jämt för att fylla ett bord på något kafé. Desillusionerad ger man upp. Bara för att man inte inser att det man gjort hela tiden är att predika för de redan övertygade och hållit sig på sitt lilla virtuella hörn i världen.

Internets förmåga att sammanföra folk med mycket specifika viljor minskar deras förmåga att tänka stort. Att tänka i termer om hur man förändrar i över huvud taget, och istället fokusera på mycket specifika mål som lockar en själv men få andra, eftersom ens världsbild känns i ens lilla grupp som en så stor sak.

På så sätt gör man en potentiell kraft impotent.

I den förra artikeln hyllade jag internets framfart för esperanto­rörelsen. Det gör jag fortfarande, men jag backar lite och erkänner att det finns nackdelar som riskerar att knäcka rörelsen totalt och göra esperanto till ett rent hobbyprojekt för människor som tycker att klingonska är för svårt att lära sig. För utan en rörelse i ryggen kan det helt enkelt inte finnas något större mål än så.

Att internet har förmågan att organisera oss på nya, effektivare och mer givande sätt betyder förstås inte att det är det som av historisk nödd måste hända. Det beror helt på vår förmåga att ta det vi redan har och anpassa det efter framtidens behov, samt att undvika alla de fällor som finns därute i det stora okända, vars oundvikliga seger vi just nu genomlever lite tafatt.

Gå med i en förening. Stöd skapare. Hjälp till där du kan. Men ställ också krav på hur saker och ting ska göras, konstruktivt och med framtiden i blick. Hur du än föreställer dig den. För esperantos död är lika lite förutbestämd som dess ljusa framtid. Det beror, som sagt, helt på dig och mig.

Johannes Genberg, webmaster för Mia Vivo