En av de vanligaste frågorna på olika Esperanto-forum är varför det finns ackusativ i Esperanto. Ackusativ tycks nämligen förvålla en hel del problem hos nybörjare – främst bland de engelsktalande. I den här artikeln försöker jag svara på den frågan.

Med ackusativen förstår man i Esperanto substantiv, adjektiv och adverb som har fått bokstaven ”n” in i slutet, d.v.s. orden som domon, belan resp. tien. Man använder ackusativ i esperanto i fem syften.

Objektmarkör

Jag skrev tidigare (på esperanto) här i Finna babilejo om olika sätt att markera vilken roll ett ord kan spela i en sats. De roller, satsdelar, som här är av intresse är subjekt och objekt d.v.s. hur man vet i en sats, vem eller vilket som gör någonting, är en aktör för en handling, resp. vem eller vilket som utsätts för en handling.

I den artikeln utnyttjade jag exemplet som förekom i ett videosnutt [en] på Youtube. I snuttet finns det två djur: ett lejon, leono, och en honungsgrävling, dukolora mielvorulo, och tanken är att uttrycka vilket djur åt det andra (markerade med gul resp. rosa nedan). Av de tre alternativ som jag tar upp i artikeln, esperanto utnyttjar något som heter ackusativ, som man tänka vara kasuset för objekt. Men andra ord man markerar det djur som blev ätet.

• Leono manĝis dukoloran mielvorulon.
• Dukolora mielvorulo manĝis leonon.

Eftersom man markerar objektet explicit, kan man ändra ordföljden utan att ändra betydelsen. Här är satserna ovan med en annan ordföljd men i exakt samma betydelse:

• Dukoloran mielvorulon manĝis leono.
• Leonon manĝis dukolora mielvorulo.

Det här är någonting som man inte i regel kan göra i svenskan. Ändrar man ordföljden, ändrar man nästan alltid betydelsen.

En annan följd av explicit objektmarkering är att man slipper ha ett s.k. formellt subjekt. Tänk på följande satser:

• Det regnar.
• Det finns ett träd i skogen.

Vad syftar på ordet ”det” i dessa? Vad är det ”det” som regnar? Vad betyder det ”det” i den andra satsen, trädet, skogen, skogstomten, himmeln…? Nej, de där ”det” betyder ingenting, de finns där bara för att svenskan har en fastslagen ordföljd: subjektet måste komma före huvudverbet. Det finns språk som inte behöver formella subjekt, finskan är det närmaste, så för talare av ett sådant språk, kan den fastslagna ordföljden och ett formellt subjekt kännas onödiga och obegripliga.

Mot denna bakgrund kan man säga att esperanto har ackusativ för att tydliggöra objektet och därmed frigöra ordföljden och på köpet slipper formellt objekt, vilka alla som gör språket lättare att lära.

Direktionsmarkör

Tänk på satsen ”Jag går in i huset”, där uttrycket ”in i” markerar rörelsen i motsats till att redan vara inne i huset, ”inne i”. Det finns en hel del prepositioner i esperanto – och i svenskan – som betyder ”att vara på en plats”. Helt logiskt behöver man också ett sätt att uttrycka ”att komma, anlända till en plats”.

Ta ett exempel. Mi estas en la palaĉo betyder att jag är inne i palatset. Förstås kunde man uttrycka att gå in i palatset genom att använda en helt annan preposition, säg ti. Med det finns sammanlagt 11 prepositioner som kan uttrycka både plats och rörelse. Ska man ha elva prepositioner till? Dessutom skulle man ha svårigheter att förknippa de där helt andra prepositionerna med de stationära motparterna, vilket också skulle göra språket svårare.

En annan lösning vore att använda prepositionen al, ”till”, i samband med en på analogt sätt så som man gör i engelskan (”into”), d.v.s. Mi iras al en la palaĉo. Zamenhof valde dock att använda ackusativ så som man gör i tyskan, ich gehe in den Palast. Orsaken att han valde så är kanske att ackusativens ”n” snärtigt passar såväl med substantiv (en la palaĉon), adjektiv (en la belan palaĉon) som med adverb (tien).

Markör för tidslängd

Idén att använda ackusativ för tidslängd härstammar också från tyskan (Einen Monat blieb sie in Berlin, hon stannade en månad i Berlin). Man kan fråga sig varför prepositionen dum, under (en tid), inte duger. Orsaken är att prepositionen betyder att handlingen äger rum under en viss tidsperiod men handlingen inte nödvändigtvis upptar hela perioden. Till exempel Mia bopatrino vizitos nin dum la somero, min svärmor besöker oss under sommaren. Tänk om svärmoderns besök skulle vara hela sommaren! Alltså man ”sparade” igen en extra preposition genom att följa tyskans modell.

Måttmarkör

Om du undrar om användningen av ackusativ som måttmarkör också härstammar från tyskan, så grattis, det gör det! Ta till exempel Die Mauer ist einen Meter hoch, Muren är en meter hög, där einen Meter är i ackusativ.

För att vara förståelig för så många människor som möjligt försöker man i esperanto undvika tvetydigheter och undantag. Om du tycker att satsen Muro estas unu metro alta skulle räcka, kom ihåg att den betyder densamma som Muro estas unu alta metro eftersom ett adjektivattribut kan förekomma såväl före som efter sitt huvudord. Den där friheten att ha det antingen före eller efter sitt huvudord Zamenhof tog från de romanska språken (franska, spanska, italienska…). I dessa kommer det ju efter sitt huvudord, t.ex. [it] gusto dolce = söt smak.

Kunde man uttrycka måttet så, med basformen eller nominativ, skulle man behöva ett undantag (”adjektivattribut kan förekomma såväl före som efter sitt huvudord med undantag att om huvudordet uttrycker ett mått, så…”) eller en preposition till för att markera mått. Nä, igen det var enklare att kopiera tyskans idé att använda ackusativ som måttmarkör.

Vid hälsningar

Orsaken till ackusativ i samband med hälsningar är trivial. Man tänker sig att hälsningar är förkortade från längre uttryck.

• Mi deziras al vi bonan tagon → Bonan tagon! : Jag önskar dig en god dag → God dag!

Slutsats

Kunde Zamenhof ha skapat sitt språk utan ackusativ? Javisst, antingen med en fastslagen ordföljd och därpå följande behovet av ett formellt subjekt eller genom att komma med några prepositioner till. Ja, det går att göra så – tänk på engelskan och i viss mån även på svenskan. Hade Esperanto varit enklare så? Säkert för några men knappast för lika många såsom det nuvarande systemet är.

Det finns en sajt med massor av språkrelaterat data, The World Atlas of Language Structures online, där det gå att slå upp t.ex. en lista över språk enligt antal kasus de har. Av de 261 språk som finns i den datamängd är det bara 100 som har ingen kasusmarkering, alltså minoritet.

Zamenhof hade som mål att skapa ett språk som är samtidigt såväl kraftfullt som tillräckligt enkelt och logiskt. Naturligtvis de språk som Zamenhof kunde (alla hör till den europeiska branschen av de indoeuropeiska språken) påverkade hans uppfattning vad som är enkelt och logiskt, men jag hoppas att du också anser att ackusativens fördelar väger tyngre än dess nackdelar. Att esperanto utan ackusativ faktiskt vore svårare för många att lära.

Artikelbilden är skapad av AI.